dit och voro så lyckliga, som man blott kan vara en gång i sitt liv. Vid min själ var det icke kärlek ibland rosor.
För ett ögonblick tycktes Laurie alldeles ha glömt bort Hanna, och det gladde henne; ty det faktum, att han så fritt och naturligt berättade henne alla dessa saker, försäkrade henne, att han fullkomligt glömt och förlåtit. Hon försökte att draga bort sin hand, men liksom han gissat tanken, som föranledde denna halvt ofrivilliga impuls, höll Laurie fast den i det han med ett manligt allvar, som hon aldrig förr sett hos honom, sade:
— Hanna, jag önskar säga dig en sak, och sedan skola vi aldrig mera tala därom. Jag sade dig i mitt brev, där jag skrev, att Amy hade varit så snäll emot mig, att jag aldrig skall upphöra att älska dig. Detta är också min fulla och fasta övertygelse, men min känsla är nu förändrad, och jag har lärt mig inse, att det är bäst som det är. Amy och du ha blott bytt om plats i mitt hjärta, det är allt. Jag tror, att det var meningen, att det skulle gå så, och det hade nog utvecklat sig helt naturligt, om jag blott hade väntat, som du försökte att förmå mig till; men jag har aldrig kunnat vara så tålig, och därför fick jag genomgå denna hjärtesorg. Jag var en pojke då — halsstarrig och häftig, och det fordrades en hård läxa för att visa mig mitt misstag. Ty det var ett misstag, Hanna, och du sade det åt mig, och jag fann det även själv, sedan jag väl hade gjort mig till en narr. En tid var jag, vid Gud, så förvirrad i mitt sinne, att jag icke visste, vilken jag mest älskade — dig eller Amy — och jag försökte älska er bägge lika, men det kunde jag icke; och då jag fick se henne i Schweiz, tycktes allt med ens bliva klart för mig. Ni intogo då bägge edra rätta platser, och jag kände mig fullt säker på, att det var förbi med den gamla kärleken, innan jag överlämnade mig åt den nya, och att jag ärligt kunde dela mitt hjärta emellan min syster Hanna och min hustru Amy och älska dem båda innerligt. Vill du tro detta och återgå till de gamla lyckliga tiderna, då vi först kände varandra?
— Jag tror det av allt mitt hjärta; men, Teddy, vi
