kunna aldrig mer bli den pojke och flicka vi voro; de gamla lyckliga tiderna komma icke tillbaka och det få vi icke heller vänta. Vi äro nu man och kvinna, som hava framför oss allvarligt arbete, ty lektiden är förbi, och vi måste för alltid avstå från att spela varandra puts och ställa till upptåg. Jag är övertygad att även du känner det så; jag ser fullkomligt den förändring du undergått, och du skall finna samma förändring hos mig. Jag kommer att sakna min gosse, men jag skall älska mannen lika mycket och beundra honom mer, emedan jag vet, att han skall bli vad jag hoppades. Vi kunna icke längre vara ystra lekkamrater, men vi skola vara bror och syster, som älska och hjälpa varandra hela vårt liv igenom, skola vi inte det, Laurie?
Han svarade ej ett ord, men han tog handen, som hon räckte honom, och lutade ett ögonblick sitt ansikte emot den, under det han kände att ur spillrorna av den glödande ungdomskärlek, han som gosse hyst för henne, hade nu uppspirat en djup och fast vänskap, vilken skulle bli en välsignelse för dem bägge. Men Hanna, som icke ville att återseendet skulle få en dyster anstrykning, sade plötsligt helt glatt:
— Jag kan ännu icke fatta att det är sant, att ni barn äro gifta och skola till att sätta bo. Jag tycker det är som det vore i går jag knöt haklappen på Amy och luvade dig, då du var retsam. Min Gud, vad tiden flyger!
— Som ett av barnen råkar vara äldre än du själv, behöver du icke tala alldeles som en mormor. Jag smickrar mig med att vara en »fullväxt gentleman», som Peggotty sade om David, och då du får se Amy, skall du finna att hon är ett mycket försigkommet barn, sade Laurie, road av den moderliga min Hanna antog.
— Ja, om du än är litet äldre till åren, så känner jag mig dock mycket äldre. Kvinnor göra det alltid, och det sista året har varit så svårt, att jag känner mig som om jag vore fyrtio år.
— Stackars Hanna! Vi läto dig bära det ensam medan vi foro omkring och roade oss. Du har verkligen åldrats;
