— Som änglar.
— Ja, i början, naturligtvis — men vilken av er är den styrande?
— Det gör mig ingenting att tala om för dig, att Amy är det nu; jag låter henne åtminstone tro så — det tycker hon om, som du vet. Men snart skola vi tura om, ty de påstå ju, att äktenskapet tar ifrån en hälften av ens rättigheter och fördubblar ens skyldigheter.
— Du kommer att fortsätta som du har börjat och Amy skall styra dig så länge du lever.
— Nåväl, det gör hon på ett så omärkligt sätt, att jag inte tror att jag kommer att känna det mycket. Hon hör just till den sortens kvinnor, som veta, hur de skola bära sig åt för att styra väl, och jag tycker sannerligen mycket om det, ty hon kan linda en människa om sitt finger lika milt och vackert, som om hon hanterade en silkesdocka, och hon kommer en att känna liksom hon gjorde en en tjänst därmed.
— O, att jag skulle uppleva att se dig stå under toffeln och höra att du njuter av det! utropade Hanna med upplyftade händer.
Det var lustigt att se huru Laurie ryckte på axlarna och med manligt hån log åt denna förmodan, då han med en stolt och imponerande min svarade:
— Amy är alltför väl uppfostrad för att tillåta sig någonting sådant, och jag hör icke till den sortens män, som skulle underkasta mig något dylikt. Min hustru och jag respektera oss själva och andra alltför mycket för att tyrannisera eller gräla.
Hanna tyckte om detta svar och fann att den nya värdigheten klädde honom förträffligt; men gossen tycktes mycket fort ha förändrat sig till man, och hennes glädje var icke oblandad.
— Det är jag övertygad om; du och Amy grälade aldrig, som vi brukade göra. Hon är solen och jag är vinden — och det var solen, som hade största makten med mannen i fabeln — som du minns.
— Ja, ty hon kan risa lika väl som lisa, sade Laurie