behagliga flicka, som bättre passar för hans hem än den klumpiga gamla Hanna, och som skall bli hans stolthet i stället för hans plåga. Mrs March och hennes man nickade och smålogo åt varandra med lyckliga ansikten, ty de sågo nu, att deras yngsta dotter hade handlat klokt icke blott i världsliga ting, utan även däri, att hon tillvunnit sig en skatt av kärlek, förtroende och lycka.
Amys ansikte återspeglade denna sunda glädje, som är ett tecken till ett fridfullt hjärta, hennes röst hade fått ett uttryck av innerlighet och ömhet, och hennes kalla, stela hållning hade övergått till en mild värdighet, som var både kvinnlig och intagande. Ingen tillgjordhet störde den, och den behagliga enkelheten i hennes sätt var mera tilldragande än både skönhet och grace; ty den gav henne denna omisskännliga prägel av sann kvinnlig nobless, som hon alltid hade eftersträvat.
— Kärleken har gjort mycket för vår lilla flicka, sade modern sakta.
— Hon har hela sitt liv haft ett gott exempel för ögonen, min älskade hustru, viskade mr March tillbaka med en kärleksfull blick på det fårade ansiktet och gråa huvudet bredvid honom.
Daisy kunde omöjligt taga ögonen från sin »vattra tant» och höll sig som en liten knähund intill den underbara borgfrun, som var så full av tjusande behag. Demi dröjde litet och beskådade först noga sina nya släktingar, innan han kunde förmå sig att låta muta sig till vänskap genom en lång rad av träbjörnar, som erbjödos honom, men Laurie, som visste, huru han skulle taga honom, gick emot honom och sade:
— Unge man, då jag första gången hade den äran att göra er bekantskap, slog ni mig i ansiktet, nu begär jag upprättelse av eder, ty jag hoppas, att ni är en gentleman! och därvid började den långe onkeln att kasta, leka och rasa med den lille nevön på ett sätt som skadade hans filosofiska värdighet lika mycket, som den förtjuste hans barnasinne.
— Bevare mig väl, är hon inte klädd i siden ifrån
18. — Våra vänner. II.
