icke om det, ty hon dröjde litet för att besvara några av Elsas ivriga frågor.
— Skall miss Amy åka i eget ekipage och begagna allt det vackra silvret, som finns hos gamle herr Laurence?
— Mig skulle det inte förundra, om hon fick åka efter sex hästar, äta på guldservis och begagna diamanter och brysselspetsar i vardagslag. Teddy tycker ingenting vara gott nog åt henne, svarade Hanna med utomordentlig förnöjelse.
— Det är det inte heller! Ska det vara lungmos eller fiskbullar till kvällsvard? frågade Elsa, som helt förståndigt förenade poesi och prosa.
— Det gör mig detsamma, svarade Hanna och stängde dörren, ty detta nya ämne var för tillfället alls icke överensstämmande med hennes sinnesstämning. Hon stod ett ögonblick och såg efter det övriga sällskapet, som försvann uppför trappan, och då Demis korta, rutiga ben svävade uppför sista trappsteget, överföll henne plötsligt en sådan känsla av ensamhet, att hon med tårfyllda ögon såg sig omkring liksom för att söka sig något stöd, ty även Teddy hade övergivit henne. Om hon hade vetat, vilken födelsedagspresent kom henne närmare för var minut, skulle hon icke ha sagt till sig själv: Jag skall gråta ut litet då jag lägger mig, ty nu duger det inte att vara pjunkig. Sedan strök hon med handen över ögonen, ty hon hade den slarviga ovanan att aldrig veta, var hennes näsduk var, och hon hade just lyckats taga på sig en leende min, då det hördes en knackning på förstudörren.
Hon öppnade den med gästfri skyndsamhet, men studsade tillbaka, liksom om ett spöke ånyo hade överraskat henne, ty där stod en stor, skäggig man, vars ansikte strålade emot henne i mörkret som en midnattssol.
— Å, mr Bhaer, vad jag är glad att få se er! utropade Hanna i det hon fattade tag i honom liksom hon fruktat, att natten skulle uppsluka honom, innan hon fick honom in.
— Och jag att få se er, miss March; men nej, ni hava
