Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/119

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
277
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

alla hjärtan; och dessa enkla människor blevo genast intagna av honom och kände ännu större vänskap för honom, just för det han var fattig; ty fattigdomen förädlar dem, som höja sig över den, och är den säkraste nyckel till verkligt gästfria sinnen. Mr Bhaer satt och såg sig omkring med minen hos en resande, som knackat på en främmande dörr, och, då den öppnats, funnit sig hemma. Barnen drogos till honom liksom bin till en honungkruka, installerade sig en på vardera knäet och lyckades fängsla honom genom att plundra hans fickor, rycka i hans skägg och med ungdomlig djärvhet söka reda på hans klocka. Damerna telegraferade om sin belåtenhet till varandra, och mr March, som funnit en besläktad ande, öppnade till sin gästs förfogande sina mest utvalda förråd, under det den tyste John lyssnade och njöt av samtalet utan att säga ett ord, och mr Laurence fann det omöjligt att somna.

Om Hanna icke hade varit så helt och hållet upptagen på annat håll, skulle Lauries uppförande ha roat henne; ty en svag anstrykning, icke av svartsjuka, men någonting liknande misstanke, kom denne gentleman att hålla sig på avstånd i början och med broderlig försiktighet observera den nykomne. Men detta räckte icke länge, ty mot sin vilja blev han intresserad och, innan han visste ordet av, hade han blivit indragen i cirkeln. Då mr Bhaer kom i sin rätta atmosfär blev han vältalig och högst tilldragande; han ställde sällan sitt tal till Laurie, men såg ofta på honom, och en skugga gick då över hans ansikte, liksom hade han saknat sin egen förlorade ungdom, då han såg den unge mannen i sin ålders vår. Sedan fäste han sina ögon på Hanna med ett så längtansfullt uttryck, att hon säkert skulle besvarat hans stumma fråga, ifall hon hade sett den. Men Hanna fick lov att taga vara på sina egna ögon, och, som hon kände, att hon icke kunde lita på dem, höll hon dem försiktigt fästa på den lilla strumpan, som hon, lik ett mönster för ogifta tanter, höll på att sticka.

Hon kunde dock ej underlåta att då och då förfriska sig med en förstulen blick, och dessa hennes ögonkast