återtogo sina platser, önskande att de aldrig hade lämnat dem.
Ingen visste vart kvällen tog vägen, ty Elsa hade behändigt och i god tid avlägsnat barnen, nickande som två röda vallmoknoppar, och mr Laurence gick även tidigt hem för att vila. De andra sutto omkring elden och språkade utan att på minsta sätt bry sig om tidens flykt, förrän Margrets moderliga hjärta hastigt fick den starkaste övertygelse om, att Daisy fallit ur sängen och Demi tänt eld på sin nattdräkt, vilket kom henne att resa sig för att gå.
— Vi måste ha oss en sång på vårt gamla goda sätt, ty nu äro vi återigen alla samlade, sade Hanna, som kände att det skulle göra henne gott att i sång få giva luft åt sin själs jublande känslor.
De voro icke där alla, men ingen ansåg dock Hannas ord tanklösa eller osanna, ty Betty tycktes ännu vara ibland dem — en fridfull, osynlig närvaro, men som var dem kärare än någonsin, emedan döden icke förmått bryta det familjeband, som kärleken gjort oupplösligt. Den lilla stolen stod på sin gamla plats, den väl ordnade sykorgen, vari det arbete låg, som lämnats ofullbordat då nålen blev för tung, fanns på sin vanliga hylla, det kära pianot, som nu sällan blev vidrört, hade icke blivit flyttat, och, framför allt, Bettys lugna leende ansikte såg ned på dem och tycktes säga: »Var lyckliga! Jag är här!»
— Spela någonting, Amy; låt dem höra vilka stora framsteg du gjort, sade Laurie med förlåtlig stolthet till sin lovande elev.
Men Amy viskade med tårfyllda ögon, i det hon vände på den urblekta pianostolen:
— Icke nu, älskade, i afton kan jag icke lysa med min skicklighet.
Men hon lyste med någonting bättre än talang och skicklighet, ty hon sjöng Bettys sång med en ljuv innerlighet i sin röst, som den bäste läraren icke skulle kunnat lära henne, och rörde sina åhörares hjärtan med en star-
