Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/122

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
280
LOUISA M. ALCOTT

kare makt, än någon annan inspiration skulle kunnat giva henne. Det var mycket tyst i rummet, då hennes klara stämma vid de sista stroferna av Bettys älsklingshymn plötsligt blev otydlig, ty det blev henne mycket svårt att säga:

»Jorden har ej någon sorg, som himlen ej kan hela,»

och hon lutade sig mot sin man, med en känsla av att hennes välkomsthälsning i hemmet icke var riktigt fullkomlig utan Bettys kyss.

— Nu måste vi sluta med »Mignons sång», som mr Bhaer sjunger, sade Hanna innan tystnaden hunnit bli plågsam, och mr Bhaer klarade sin strupe med ett förnöjt »hm», gick bort till vrån där Hanna stod, och sade:

— Vill ni sjunga med mig? Vi sjunga så bra tillsammans.

Detta var, i förbigående sagt, en liten artig lögn, ty Hanna hade icke mera begrepp om musik än en gräshoppa, men hon skulle ha samtyckt, om han än hade föreslagit henne att sjunga en hel opera, och i sin hänryckning drillat på med fullkomligt åsidosättande av både takt och ton. Men det betydde föga, ty mr Bhaer sjöng mycket bra, och snart övergick Hanna till ett sakta gnolande, på det hon skulle höra den metallrena rösten, som tycktes sjunga för henne ensam.

»Kennst du das Land wo die Orangen blühen?»

Denna strof brukade vara professorns förtjusning, ty »das Land» betydde för honom Tyskland, men nu tycktes han dröja med särdeles värme och innerlighet vid orden:

»Dit, o dit ville jag med dig, o, min älskade, gå!»

Och en av åhörarna blev så hänförd av den ömma inbjudningen, att hon längtade att få säga, att hon kände detta land och glatt skulle följa honom dit, när han ville.

Sången ansågs ha gjort lycka, och sångaren drog sig blygsamt tillbaka, höljd med lagrar. Men några minuter därefter glömde han alldeles bort sig och stod och stirrade på Amy, då hon knöt på sig hatten, ty hon hade blivit presenterad som »min syster», och ingen hade kallat henne vid