Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/123

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
281
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

hennes tillnamn, sedan han kom. Men han blev ännu mera häpen, då Laurie, när han tog avsked, på sitt mest artiga sätt sade:

— Min hustru och jag äro glada att ha gjort er bekantskap och be er vara så god och komma ihåg, att ni alltid skall vara hjärtligt välkommen hos oss.

Professorn tackade honom med sådan hjärtlighet och såg plötsligt så strålande och förnöjd ut, att Laurie tyckte, han var den mest angenäme och underhållande gamle professor, han någonsin träffat.

— Jag skall också gå, men jag kommer gärna igen, om ni vill ge mig tillåtelse, bästa fru, ty en liten affär i staden håller mig kvar här några dagar.

Han talade med mrs March, men han såg på Hanna, och moderns röst gav ett lika hjärtligt samtycke som dotterns ögon; ty mrs March var icke så blind för sina barns intressen, som mrs Moffat förmodade.

— Jag tror, att han är en mycket lärd man, anmärkte mr March med lugn tillfredsställelse, där han satt framför elden, sedan den siste gästen var gången.

— Jag är övertygad, att han är en mycket god man, sade mrs March med avgjort gillande, under det hon drog upp klockan.

— Jag var säker att ni skulle tycka om honom, var allt vad Hanna yttrade, då hon smög sig bort för att gå till sängs.

Hon undrade vad det var för en affär, som fört mr Bhaer till staden, och slutligen kom hon till det resultat, att han hade fått någon stor utmärkelse, men att han hade varit för blygsam att nämna denna omständighet. Om hon hade sett hans ansikte, då han väl kommit upp på sitt rum och huru han betraktade porträttet av en ung dam, med mycket strängt och stelt utseende, mycket rikt hår och som tycktes dystert blicka in i det tillkommande, skulle detta kanske kastat något ljus över saken, isynnerhet då han släckte gasen och i mörkret kysste porträttet.