TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
De nygifta.
— Bästa fru mamma, skulle jag kunna få låna min hustru på en halvtimme? Våra saker ha kommit, och jag har rafsat upp alla Amys pariserklänningar under det jag sökte efter någonting, som jag behövde, sade Laurie, då han kom dagen därpå och fann miss Laurence sittande i sin mors knä alldeles som om hon på nytt blivit »lillan».
— Ja visst. Gå mitt älskade barn, jag glömde ju alldeles bort, att du hade något annat hem än detta, och mrs March tryckte den lilla vita handen, varpå vigselringen satt, liksom för att begära förlåtelse för den egennytta, vartill hennes moderskärlek förlett henne.
— Jag skulle visst inte kommit hit, om jag kunde ha hjälpt mig själv; men utan min lilla hustru kan jag inte reda mig bättre än en —
— Väderhane utan vind, inföll Hanna, som, sedan Laurie kom hem, hade blivit samma näbbiga, muntra flicka som förr.
— Alldeles, ty Amy låter mig nästan ständigt ha en västlig riktning, och endast undantagsvis en liten avvikning åt söder, och alltsedan jag blev gift, har jag icke haft ringaste svängning mot östern och har ingen aning om norden eller hur, mylady!
— Vackert väder ännu så länge, men jag vet ej, huru länge det kan räcka, och jag är för resten inte rädd för stormar, ty jag har lärt mig huru jag skall styra mitt skepp. Kom nu, min älskling, så skall jag taga reda på din stövelknekt, ty jag förmodar, att det är den, som du sökt efter ibland mina saker. Ack, vad de karlarna äro vårdslösa, mamma, sade Amy med ett frulikt utseende, som i högsta grad förtjuste hennes man.
— Vad skall ni taga er till, sedan ni väl fått ert hem i ordning? frågade Hanna under det hon knäppte
