— Mylord!
— Den där mannen tänker gifta sig med vår Hanna!
— Jag hoppas det; gör inte du det också, älskade?
— Jo, min älskling, jag anser honom för en krona, i detta uttrycksfulla ords fulla bemärkelse, men jag önskar, att han vore litet yngre och bra mycket rikare.
— Seså, Laurie, var nu inte alltför fordrande. Om de älska varandra, så gör det inte ett dugg, hur gamla de äro eller hur fattiga. Kvinnor skulle aldrig gifta sig för pengar, och därvid rätade hon på sig och såg på sin man, som med spefullt allvar svarade:
— Alldeles riktigt, fastän man ibland kan få höra förtjusande unga flickor säga, att de ämna gifta sig till förmögenhet. Om jag minns rätt, ansåg även du det en gång för din plikt att göra ett rikt parti, och det kan kanske förklara, varför du gift dig med en sådan odugling som jag.
— O, min käraste gosse, säg icke så! Jag glömde, att du var rik, då jag sade »ja». Men jag skulle gift mig med dig, om du icke haft ett öre, och ibland önskar jag, att du vore fattig, på det jag skulle få visa dig, huru mycket jag älskar dig, och därvid gav Amy, som i sällskap alltid var mycket värdig, men i hemmet mycket innerlig, tydliga bevis på sanningen av sina ord.
— Du tror väl inte, fortsatte hon, att jag är en sådan beräknande världslig varelse, som jag en gång försökte att bli, eller hur? Jag skulle sörja mig till döds, om jag visste, att du trodde, att jag inte gärna skulle vilja ro med dig i samma båt, även om du måste förtjäna ditt uppehälle genom att föra din julle.
— Jag är väl inte någon idiot eller någon åsna! Huru skulle jag kunna tro något sådant, då du gav korgen åt en mycket rikare man än jag är, och icke vill tillåta mig giva dig hälften av allt det jag önskar skänka dig nu, sedan det är min rättighet? Men flickor handla dagligen så; stackars varelser, de hava blivit lärda att anse det för deras enda frälsning; men du har fått bättre lärdomar, och fastän jag en gång var orolig för dig, kom
