ned i det långa förmaket, vilket de mycket tyckte om att göra såsom en påminnelse om slottsträdgården.
— Hanna skulle lura ut oss och förstöra alltsammans; hon är så stolt över honom, just sådan han är, och i går sade hon, att hon tyckte fattigdomen vara en härlig sak.
— Stackars Hanna, hon lär nog inte tycka detsamma, då hon får en litterär man och ett dussin små professorer och professorskor att sörja för. Men vi skola icke nu blanda oss i saken utan avbida tiden och ge dem en god handräckning, trots all deras stolthet. Jag är skyldig Hanna mycket för min uppfostran, och jag vet, att hon vill, att man betalar sina hedersskulder, därför skall jag kringgå henne på det sättet.
— Vad det är förtjusande att vara i stånd att hjälpa andra, tycker du inte det? Det har alltid varit en av mina ljuvaste drömmar att kunna dela med mig frikostigt, och tack vare dig, har nu min dröm blivit förverkligad.
— Ah! Och vi skola göra mycket gott, är det icke så? Det finns ett slags fattigdom, som jag isynnerhet tycker om att hjälpa. Verkliga tiggare få alltid hjälp, men fattiga, så kallade bättre människor ha det ofantligt svårt, emedan de icke vilja begära understöd, och man vågar ej erbjuda dem sådant; men likväl finns det tusen sätt som man kan hjälpa dem på, bara man förstår att göra det så finkänsligt, att det icke förolämpar. Jag måste tillstå, att jag mycket hellre hjälper en gentleman, som det gått utför med, än efterhängsna tiggare till professionen; det kan nog hända att det är orätt, men jag gör det, ehuru det är mycket svårare.
— Ja, därför att det fordras en gentleman för att göra det, tillade den andra medlemmen i sällskapet »för ömsesidig beundran».
— Tack! Men jag fruktar att jag icke förtjänar den vackra komplimangen. Men vad jag ämnade säga var, att medan jag gick och slog dank utomlands, såg jag en mängd begåvade män, som gjorde alla möjliga uppoffringar och utstodo de största svårigheter blott för att bli i stånd att förverkliga sina drömmar. Några av dem
