Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/133

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
291
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

— Jag kan inte öppna dig mera än du kunde öppna klockan. Gud drager upp dig, och sedan går du, tills Han stannar dig.

— Göj ja? sade Demi, och hans bruna ögon blevo så stora och strålande, under det han tillägnade sig denna nya tanke. Ä ja uppdjagen som klockan?

— Ja, men jag kan inte visa dig, huru det går till, ty det sker, då vi icke se det

Demi började känna sig på ryggen, liksom han väntat finna honom lik klockans baksida, sedan sade han all-varsamt:

— Gud göj det visst, då ja sovej?

En noggrann förklaring följde, på vilken han lyssnade så uppmärksamt, att hans ängsliga mormor sade:

— Min käre; gubbe, tror du det är rätt att tala om sådana saker med det barnet? Han får stora rynkor i pannan och lär sig att göra frågor, som äro omöjliga att besvara.

— Om han är gammal nog att göra frågorna, är han också gammal nog för att erhålla riktiga svar.

— Det är icke jag, som satt tankarna i huvudet på honom, jag hjälper honom blott att reda dem. De här barnen äro klokare än vi, och jag är övertygad, att gossen förstår vart ord jag sagt honom. Seså, Demi, säg mig nu, var du har din själ?

Om gossen hade svarat som Alcibiades: Vid gudarna, Sokrates, det kan jag icke säga, skulle hans morfar icke blivit överraskad; men då han — efter att ha stått ett ögonblick på ett ben, lik en begrundande ung stork — med en ton av lugn övertygelse svarade: i min lilla mage, kunde den gamle mannen endast instämma i mormors skratt och upphöra med sina frågor i metafysiken.

Det kunde ha funnits skäl till moderlig ängslan, om Demi icke givit tydliga bevis på, att han var en verklig pojke, likaväl som en gryende filosof; ty ofta efter samtal, som kommo Elsa att med betydelsefulla nickningar utropa: Det barnet lever inte länge! brukade han visa sig från en helt annan sida och lugna hennes farhågor