till biblioteket, slagen av förvåning över det skådespel, som mötte hans öga. Mr March låg utsträckt på golvet med sina respektabla ben i luften och bredvid honom låg Demi, likaledes utsträckt, och försökte att med sina korta, i röda strumpor klädda ben härma morfaderns ställning; de voro bägge så allvarligt fördjupade i sin sysselsättning, att de icke märkte några åskådare, förrän mr Bhaer brast ut i ett klingande skratt och Hanna rodnande utropade:
— Pappa, pappa, professorn är här!
De svarta benen sjönko ned, och det gråa huvudet reste sig upp, då läraren med orubbligt allvar sade:
— God afton, mr Bhaer. Ursäkta mig ett ögonblick — vi hålla just på att sluta vår lektion. Seså, Demi, gör nu efter bokstaven och säg mig hans namn.
— Jag vet det, och efter några konvulsiviska försök antogo de röda benen form av en vinkel, och den intelligente eleven utropade triumferande: Dä ä ett V, mofa, dä ä ett V!
— Han är ypperlig som skolmästare! skrattade Hanna, då hennes far reste sig, och Demi försökte stå på huvudet, såsom det enda sättet att uttrycka sin belåtenhet över att lektionen var slut.
— Vad har du i dag haft för dig, Bübchen? frågade mr Bhaer, i det han upplyfte den lille gymnasten.
— Ja ha vajit å hälsa på lilla Majy.
— Och vad gjorde du där?
— Ja sysste henne, svarade Demi med oförställd uppriktighet.
— Aha! Du börjar tidigt. Vad sade Mary om den saken? frågade, professorn, som fortfor att bikta den unge syndaren, vilken stod på hans knä och undersökte västfickan.
— Å hon tytte om’et, å hon sysste mej, å dä tytte ja om. Tytta inte små gossaj om små flickoj? frågade Demi med munnen full av choklad och det mest belåtna utseende.
— Du fullfjädrade kyckling! — Huru har du fått sådana saker i huvudet på dig? sade Hanna, som fann sig lika road av dessa oskyldiga meddelanden som professorn.
— Dä ä inte i mitt huvud, då ä i min mun, svarade
