kan inte förstå, varför jag skulle låta bli att göra det, blott därför att jag ofta råkar möta professorn då han är ute, sade Hanna till sig själv, efter att två eller tre gånger hava mött honom; ty oaktat det fanns två vägar till »Duvslaget», kunde hon vara säker, att vilkendera hon valde, mötte hon honom, antingen då hon gick bort eller hem. Han gick alltid mycket fort och tycktes aldrig se henne, förrän han var helt nära, och då låtsades han som om hans närsynthet hindrat honom från att igenkänna den annalkande damen förrän i samma ögonblick. Då, ifall hon skulle gå till Margret, hade han alltid någonting till barnen; var hon däremot stadd på hemvägen, hade han gått ned för att se floden och ämnade sig just till herrskapet March, såvida de icke tröttnat vid hans täta besök.
Vad kunde Hanna under sådana omständigheter göra annat än artigt hälsa på honom och bedja honom vara välkommen? Ifall hon var trött vid hans visiter, dolde hon sin trötthet med utmärkt skicklighet och lagade alltid att det skulle bli kaffe till kvällen, »emedan Fredrik — jag menar mr Bhaer — icke tycker om te».
Redan andra veckan visste alla mycket väl, vad som försiggick, fastän var och en försökte se ut, som om han varit stenblind för förändringen i Hannas ansikte; ingen frågade henne varför hon sjöng, då hon arbetade, kammade om sig tre gånger om dagen och blev så blomstrande efter sina aftonpromenader; ingen tycktes på minsta vis misstänka, att professor Bhaer, under det han talade filosofi med fadern, gav dottern lektioner i kärlek.
Hanna kunde icke ens skänka bort sitt hjärta på ett passande sätt, utan försökte allvarsamt att kväva sina känslor, och då detta misslyckades henne, förde hon ett något oroligt liv. Hon var dödligt förskräckt för att bli utskrattad, för det hon gav vika, efter sina många häftiga försäkringar att vilja förbli oberoende. Laurie utgjorde isynnerhet hennes förskräckelse; men tack vare hans ställning som nygift äkta man, uppförde han sig med berömvärd anständighet och kallade aldrig då någon hörde det mr Bhaer »en präktig, gammal man», icke heller syftade han
