gade han så förebrående, att hon kände, som om hon hade förolämpat honom med sitt yttrande och svarade därför hjärtligt:
— Nej, jag trodde det icke. Jag visste, att ni var upptagen av edra affärer, men vi saknade er mycket — isynnerhet pappa och mamma.
— Och ni?
— Jag är alltid glad att se er, sir.
I sin iver att göra sin röst fullkomligt lugn, gjorde Hanna den mycket kall, och den ton, varmed hon yttrade det sista lilla enstaviga ordet, hade samma verkan som kallt vatten på professorn; hans leende försvann, och han sade allvarsamt:
— Jag tackar er och skall komma till er ännu en gång innan jag reser.
— Ämnar ni resa?
— Jag hava icke längre några affärer här; de äro uträttade.
— Och till er belåtenhet, hoppas jag? sade Hanna, ty i hans korta svar låg hela bitterheten av svikna förhoppningar.
— Jag borde anse det så, ty jag hava fått en väg öppen för mig, på vilken jag kunna förtjäna mitt bröd och giva mina fosterbarn mycken hjälp.
— Ack, berätta mig det! Jag vill så gärna veta allt om … om … gossarna, sade Hanna ivrigt.
— Detta är mycket vänligt av er, och jag skall gärna tala om det för er. Mina vänner hava skaffat mig plats som lärare vid ett gymnasium, där jag får undervisa liksom hemma och förtjänar tillräckligt för att jämna vägen för Frans och Emil, och härför bör jag vara tacksam, inte sant?
— Jo, naturligtvis bör ni det! Vad jag är glad, att ni fått en anställning, som ni tycker om, och vad det skall bli roligt att då och då få träffa er och gossarna! utropade Hanna, som tog sin tillflykt till gossarna för att få en ursäkt för sin glädje, som hon icke kunde låta bli att förråda.
