hon, att hennes fötter voro kalla, att hennes huvud värkte och att hennes hjärta var kallare än de förra och fullare av smärta än det senare. Mr Bhaer skulle resa sin väg; han höll endast av henne som en vän, alltsammans var ett misstag, och ju förr det var över, desto bättre. Medan hon tänkte på detta, gav hon tecken åt en annalkande omnibus att stanna, men hon gjorde det med en så häftig rörelse, att tusenskönorna foro upp ur krukan och blevo illa skadade.
— Det är icke den omnibus, vi skola fara med, sade professorn, viftande åt den fullastade vagnen att fortsätta och lutande sig ned för att plocka upp de små blommorna.
— Jag ber om ursäkt, jag såg icke namnet tydligt. Det gör ingenting, jag kan mycket väl gå, jag är så van att traska i smutsen, svarade Hanna, blinkande häftigt, ty hon skulle förr dött, än hon öppet velat visa, att hon torkade sig i ögonen.
Mr Bhaer såg dropparna på hennes kinder, fastän hon vände bort huvudet; denna syn tycktes i hög grad röra honom, ty han lutade sig hastigt ned och frågade med en betydelsefull ton:
— Kära, lilla hjärtevännen min, varför gråter ni?
Om Hanna icke varit alldeles oerfaren i dylika saker, skulle hon svarat, att hon icke grät, att hon hade snuva eller någon annan kvinnlig osanning, passande för tillfället; men i stället svarade denna rättframma varelse med en snyftning, som hon ej kunde undertrycka:
— Emedan ni skall resa härifrån.
— Ack, min Gud, vad du är god! utbrast mr Bhaer och försökte att trots paraplyet och alla paketerna knäppa ihop sina händer. Hanna, jag haver ingenting annat än min varma kärlek att giva er; jag kom hit för att se, om ni brydde er om mig, och jag har väntat för att bliva övertygad, att jag var någonting mer för er, än blott en vän. Är jag det? Finns det någon liten plats i ert hjärta för gamle Fritz? tillade han i ett andedrag.
— O, ja, sade Hanna, och han var fullkomligt nöjd,
