erbjuda honom, vad lycka och välsignelse beträffade, och Hanna gick bredvid honom och kände, som om hennes plats hade alltid varit där och undrade, huru hon någonsin skulle kunnat välja en annan lott. Hon var naturligtvis den, som först talade — begripligt, menar jag, ty de upprörda ord, som följde på hennes häftiga »O, ja!» voro icke av någon sammanhängande eller anmärkningsvärd beskaffenhet.
— Fredrik, varför gjorde ni inte …?
— O, himmel? Hon giva mig det namn, som ingen uttalat, sedan Minna dog! utropade professorn och stannade mitt i en vattpuss för att med tacksamhet och förtjusning se på henne.
— Jag kallade er alltid så för mig själv; jag glömde; men jag skall icke göra det, ifall ni icke tycker om det.
— Icke tycka om det? Det är ljuvare för mig, än jag kan omtala. Säg »du» också, och jag skall medge att ert språk är nästan lika vackert som mitt.
— Låter inte »du» något för känslofullt? frågade Hanna under det hon i hemlighet tyckte, att det lilla enstaviga ordet var särdeles älskligt.
— Känslofullt? Ja! Gudskelov! Vi tyskar tro på känslan, och med henne hålla vi oss unga. Ert engelska »ni» är så kallt — säg »du», mitt hjärtas käresta, ty det har en så stor betydelse för mig, bad mr Bhaer, mera lik en romantisk student än en allvarlig professor.
— Nåväl då, varför sade du mig icke allt detta förut? frågade Hanna blygsamt.
— Nu skall jag visa dig hela mitt hjärta, och det gör jag så gärna, emedan du hädanefter måste taga hand om det. Jo, ser du, min Jo — ack, vad det är för ett litet snällt och vackert namn — jag hade velat säga dig detta samma dag jag tog avsked av dig i Newyork, men jag trodde den vackre vännen var förlovad med dig, och därför sade jag ingenting. Skulle du sagt »ja» även då, om jag hade talat rent ut?
— Jag vet inte; jag fruktar, att jag icke hade gjort det; ty vid den tiden hade jag intet hjärta.
