— Det tror jag intet på, det slumrade blott, tills den förtrollade prinsen kom genom skogen och väckte upp det. Ack! »Die erste Liebe ist die beste», men: hur skulle jag väl kunnat våga hoppas att vinna den.
— Ja visst, den första kärleken är den bästa, och därför kan du vara nöjd, ty jag har aldrig älskat någon annan än dig. Laurie var ju blott en pojke, och han övervann snart sitt lilla tycke, sade Hanna, som var angelägen att rätta professorns misstag.
— Gott! Då är jag lugn och säker, att du giver mig hela ditt hjärta. Jag har väntat så länge, att jag blivit självisk, som du nog snart skall märka, lilla professorska.
— Det tycker jag om! utropade Hanna, förtjust över sitt nya namn. Men säg mig nu vad det var, som dock till slut förde dig hit, just då jag som bäst behövde dig?
— Detta, svarade Bhaer och tog upp ett litet nött papper ur västfickan.
Hanna vek upp det och såg mycket förlägen ut, ty det var ett av hennes egna bidrag till en tidning, som betalade väl för poesi, vilket förklarade, varför hon ibland skickade till den ett tillfälligt försök.
— Huru kunde detta föra dig hit? frågade hon, undrande vad han menade.
— Jag fann det av en händelse och kände igen det på namnen och initialerna, och i poemet var det en liten vers, som tycktes kalla mig. Läs och försök att taga reda på den. Jag skall se till, att du icke går, där det är vått.
Hanna lydde, och hennes blick flög hastigt genom raderna, som hon kallat
I barnkammaren.
Se, dessa fyra skrin som stå
Så grå av tid och damm,
Jag minns ännu, hur vi som små,
Vid barnsligt skämt och glam
Dem fyllde, hur med varsam hand
I dessa nycklar sen
Vi knöto var sitt skära band
Så nött och urblekt ren.
På varje lock en gosse skar
Ett litet namn så nätt,
Och varje skrin fick i förvar
Allt vad oss glädje gett
Vid våra lekar, i de dar,
Då, såsom barn, ett hägn
Den lilla kära kammarn var
Mot sommarns strida regn.
