ringa i utbyte mot vad jag hoppas att få, så tag det i Guds namn.
— Och så kom du och fann, att det icke var för ringa, utan just den dyrbara skatt, som jag behövde, viskade Hanna.
— Först vågade jag icke tro detta, så innerligt ditt välkomnande än var. Men snart började jag att hoppas, och då sade jag till mig själv: jag måste äga henne, om det ock skall kosta mitt liv, och det skall jag ock! utropade. mr Bhaer med en utmanande nick, liksom om de tjocka dimväggarna omkring dem hade varit barriärer, som han måste överstiga eller modigt nedslå.
Hanna tyckte, att allt detta var härligt och beslöt att bli värdig sin riddare, fastän han icke kom galopperande på en stridshäst i grann rustning.
— Vad var det, som gjorde, att du dröjde så länge, innan du kom? frågade Hanna hastigt, finnande så stort nöje i att göra förtroliga frågor och få angenäma svar, att hon inte kunde förbliva tyst många minuter.
— Ja, detta var mycket påkostande, det kan du vara övertygad om, men jag hade icke hjärta att taga dig ifrån ditt så lyckliga hem, förrän jag hade någon utsikt att själv få ett sådant att erbjuda dig, vilket kanske skulle fordra lång tid och mycket arbete. Huru skulle jag kunnat be dig avstå från så mycket för en gammal, fattig mans skull, vilken ej har någon annan rikedom än litet kunskaper.
— Vad det gläder mig att du är fattig, jag skulle aldrig kunnat besluta mig för att ta en rik man! sade Hanna bestämt; sedan tillade hon i en mildare ton: Var icke rädd för fattigdomen, jag har känt honom så länge, att jag förlorat all fruktan för honom och är lycklig, då jag får arbeta för dem jag älskar. Kalla dig icke gammal — jag har aldrig tänkt på det, och jag kunde icke låta bli att älska dig, om du än vore sjuttio år!
Professorn fann det så rörande, att han gärna skulle velat ha sin näsduk, om han hade kunnat komma åt den, men som han inte kunde det, torkade Hanna hans ögon och sade skrattande, i det hon tog ifrån honom ett paket: