för dem. Jag tycker mig känna deras behov, och jag deltar i deras bekymmer. Ack, jag vill så gärna bli en mor för dem.
Mrs March räckte Hanna handen, och hon tog den leende och med tårar i ögonen, sedan fortsatte hon på sitt gamla entusiastiska sätt, som de icke hade sett hos henne på länge.
— Jag omtalade en gång min plan för Fritz, och han sade, att det var just vad han själv skulle tycka om och lovade att försöka den, då vi bleve rika. Gud välsigne hans kärleksfulla hjärta, han har utfört denna plan hela sitt liv, jag menar, att han ständigt hjälpt fattiga gossar, fastän han icke varit rik, och det kommer han aldrig att bli, penningar stanna aldrig så länge i hans fickor att de kunna ränta av sig. Men tack vare min gamla goda tant, som älskade mig mycket högre än jag förtjänade, är jag rik — åtminstone känner jag mig så, och vi kunna mycket väl bo på Plumfield, om vår skola kommer att gå. Plumfield är just rätta platsen för gossar, huset är stort, möblerna starka och simpla. Det finns plats för dussintals gossar inomhus, och utomkring är det gott om präktiga ängar. Pojkarna kunna hjälpa till med trädgårdarna, sådant arbete är hälsosamt, är det inte det? Dessutom får Fritz uppfostra och undervisa som han vill, och pappa hjälper honom, Jag kan ge dem mat, sköta om dem samt smeka och banna dem, och mamma skall nog hjälpa mig. Jag har alltid tyckt om att ha fullt med gossar omkring mig och har aldrig kunnat få tillräckligt många; nu kan jag ha hela huset fullt och roa mig med de små kära ungarna så mycket jag behagar. Tänk så roligt! Plumfield mitt eget och en hel här av pojkar, som tillsammans med mig få njuta av det!
Och då Hanna härvid klappade händerna av förtjusning, brast hela familjen ut i ett muntert skratt, och mr Laurence skrattade till den grad, att de trodde att han skulle få slag.
— Jag kan inte finna någonting löjligt i saken, sade Hanna allvarsamt, så snart hon kunde göra sig hörd, ty
