eller sju gossar omkring sig, vilka alla trivdes förvånande väl. De voro fattiga gossar, såväl som rika, ty mr Laurence träffade ständigt på något ömmande fall av nöd och bad så Bhaer förbarma sig över barnet för vars underhåll han gärna ville betala en liten summa. På detta sätt överlistade den gamle sluge gentlemannen den stolta Hanna och försåg henne med den sortens gossar, som hon tyckte mest om.
Naturligtvis var det i början att sträva uppför backen, och Hanna gjorde många besynnerliga misstag; men den lugne professorn styrde henne säkert in i lugnare farvatten, och de mest obändiga trasvargar blevo slutligen besegrade.
Vad Hanna njöt av sin trupp och vad den stackars kära tant March skulle ha jämrat sig om hon varit där och sett huru de heliga områdena av hennes fina, välordnade Plumfield blevo nedtrampade av Tommar, Dickar och Harryar. Det var ett slags poetisk rättvisa i allt detta, ty den gamla damen hade varit alla gossars förskräckelse på många mils avstånd. Men nu åto de bannlysta fritt av de förbjudna plommonen, sparkade helt ogenerat med små profana stövlar upp sandgångarna och spelade cricket på det stora gärdet, där den »onda kon med de krokiga hornen» fordom inbjöd oförvägna ynglingar att komma för att låta kasta upp sig i luften. Plumfield blev ett slags gossparadis, och Laurie föreslog, att den skulle kallas »Bhaergarten» såsom en komplimang åt dess ägare och passande för dess invånare.
Det blev aldrig någon modern skola, och professorn samlade icke någon förmögenhet på den, men den blev just vad Hanna ville, att den skulle vara: ett lyckligt hem för gossar, som behövde undervisning, vård och ömhet. Varje rum i det stora huset var snart fullt, varje liten fläck i trädgården hade snart sin ägare, och i lador och skjul blev det riktiga menagerier, ty det var tillåtet för varje elev att medföra något slags älsklingsdjur; och tre gånger om dagen log Hanna åt sin Fritz från högsätet vid det långa bordet, som på bägge sidor var kantat med
