naturliga saknad, som han erfor vid tanken på att lämna all hemmets trevnad och bekvämlighet, och sade beslutsamt:
— Å bevars, jag är icke lastgammal ännu. Jag riktigt njuter av tanken att få resa; det skall göra mig så gott, och mina gamla ben skola icke lida därav, ty att resa nu för tiden är lika lätt som att sitta i en stol.
Laurie gjorde en häftig rörelse, som tycktes uttrycka, att han icke tyckte särdeles mycket om planen, och detta kom den gamle herrn att hastigt tillägga:
— Jag ämnar ej bli dig någon börda eller påhäng; jag följer med därför, att du då skall känna dig lyckligare, än om jag blir ensam hemma. Jag tänker inte stryka omkring med dig överallt, utan lämnar dig fullkomlig frihet att gå vart du behagar, medan jag roar mig på mitt vis. Jag har vänner i London och Paris och skulle gärna vilja besöka dem; under tiden kan du resa till Italien, Tyskland, Schweiz eller vart du vill och njuta av konst, musik, härliga utsikter och äventyr så mycket du behagar.
I detta ögonblick kände Laurie, som om hans hjärta varit alldeles krossat och hela världen en förfärlig ödemark; men vid ljudet av vissa ord, som den gamle herrn listigt inflikade i den sista meningen, gjorde det brustna hjärtat några oväntade sprittningar, och en och annan oas syntes plötsligt i den förfärliga ödemarken. Han suckade och sade i nedslagen ton:
— Som ni vill, sir; det gör detsamma, vart jag går eller vad jag gör.
— Ja, mig gör det alldeles detsamma; kom ihåg det, min gosse. Jag ger dig fullkomlig frihet, men jag litar på, att du gör ett värdigt bruk av den. Lova mig det, Laurie.
— Jag lovar allt vad ni vill, sir.
Gott! tänkte den gamle herrn. Du bryr dig inte om vad du lovar nu; men det skall komma en tid, då detta löfte skall återhålla dig från att handla orätt, såvida jag inte alltför mycket misstar mig.
Som mr Laurence var en energisk man, smidde han,
