Det var någonting alldeles nytt och väckte ett ofantligt uppseende; mrs March kunde icke nog förvåna sig och ville nödvändigt skaka hand med varenda en av de fjäderlösa fåglarna, från långe Frans och Emil; till den lille mulatten, som hade den bästa rösten av dem allesammans.
Då sången var slut, sprungo gossarna sin väg för att ännu en stund leka litet och lämnade mrs March och hennes döttrar under festträdet.
— Jag tror inte, att jag någonsin mera behöver kalla mig »Den olyckliga Hanna», sedan mina innerligaste önskningar nu blivit så förverkligade, sade mrs Bhaer i det hon tog Teddys lilla knytnäve ur mjölkkrukan, i vilken han med förtjusning höll på att kärna smör.
— Och ändå har ditt liv blivit så annorlunda mot vad du för länge sedan utmålade för dig. Minns du våra luftslott? frågade Amy leende, under det hon gav akt på, huru Laurie och John spelade cricket med professorn.
— De kära vännerna! Det gör mitt hjärta gott att se dem under munter lek en dag kunna glömma sina göromål, svarade Hanna, som nu talade i en moderlig ton om hela människosläktet. Ja, det minns jag nog. Men det liv, som jag då önskade mig, synes mig nu själviskt, kallt och ensligt. Likväl har jag icke ännu övergivit tanken på att skriva en bra bok; men jag kan vänta, och jag är övertygad, att den skall bli så mycket bättre genom sådana erfarenheter och illustrationer som dessa. Och härvid pekade hon först på de livliga gossarna, som lekte på avstånd, och sedan på sin far, stödjande sig på professorns arm, under det de gingo fram och tillbaka i solskenet, fördjupade i ett av dessa samtal, varav de bägge njöto i så hög grad; sedan visade hon på modern, som satt och tronade ibland sina döttrar, med deras barn i sitt knä och vid sina fötter, liksom om alla funno hjälp och glädje av att betrakta det ansikte, vilket aldrig kunde bli gammalt i deras ögon.
— Mitt luftslott är det, som bäst av alla blivit förverkligat! Jag önskade mig verkligen storartade saker; men i mitt hjärta visste jag, att jag skulle vara nöjd, om
21. — Våra vänner. II.
