medan järnet var varmt, och innan den olycklige Laurie hann hämta nog mod att göra motstånd, voro de redan resta. Under den tid, som gick åt till förberedelserna för resan, uppförde sig Laurie så, som unga herrar vanligen göra under dylika omständigheter: han var ömsom nyckfull, vemodig och retlig, förlorade aptiten, försummade sin klädsel och använde mycken tid att våldsamt hantera pianot. Han undvek Hanna, men hade sin tröst uti att stirra på henne genom fönstret med en så dyster blick, att hon förföljdes av den om nätterna i drömmen, och om dagarna plågades av en svår känsla av brottslighet.
I olikhet med de flesta olyckliga talade han aldrig om sin obesvarade kärlek och tillät ingen — icke ens mrs March — att försöka trösta honom eller visa honom något deltagande. Detta var i visst hänseende en lättnad för hans vänner, men de veckor, som förflöto innan hans avresa, voro mycket otrevliga, och alla gladde sig åt, att »den stackars gossen skulle fara bort och glömma sin sorg och återkomma lycklig». Han smålog naturligtvis helt dystert åt deras förblindelse och lät den passera med den sorgsna överlägsenheten hos en person, som känner, att hans trohet, liksom hans kärlek, är oföränderlig.
Då skilsmässan kom, låtsade han vara mycket glad för att på så sätt dölja vissa förargliga känslor, som tycktes vilja bryta sig fram. Han lyckades icke narra dem med sin glättighet, fastän de för hans skull visserligen låtsade som de hade trott den vara verklig. Allt gick därför bra, tills mrs March med en viskning, full av moderlig oro, kom och kysste honom; då kände han, att det var nära slut med modet; han omfamnade dem därför alla i största hast, icke ens glömmande den beprövade Elsa — och sedan rusade han nedför trapporna, som om det gällt hans liv. Ett ögonblick därefter sprang även Hanna ned för att vifta åt honom med handen, ifall han skulle vända sig om. Han såg sig om, kom tillbaka, slog armarna omkring henne, där hon stod ett trappsteg över honom, och såg på henne med ett ansikte, som gjorde de få orden helt gripande:
