— O, Hanna, kan ni ej älska mig!
— Kära Laurie, jag önskar, att jag kunde det!
Detta var allt, med undantag av en liten paus; därefter rätade Laurie på sig och sade:
— Nå väl, det är bra, då låtsas vi icke tänka på det vidare, och utan att säga ett ord mera, gick han sin väg.
Ack, men det var ej bra, och Hanna tänkte på det; ty medan det lockiga huvudet ett ögonblick efter hennes hårda svar vilade på hennes arm, var det henne som om hon hade genomborrat sin bäste väns bröst, och då han gick ifrån henne utan att se sig om, så kände hon, att gossen Laurie aldrig skulle komma tillbaka.
TRETTONDE KAPITLET.
Bettys hemlighet.
Då Hanna kom hem på våren, hade hon blivit förskräckt över Bettys förändrade utseende; men ingen talade om det eller tycktes märka det, ty det hade kommit så småningom, att det ej väckt någon oro hos dem, som sågo henne dagligen. Men för de ögon, som blivit skärpta genom frånvaron, var det mycket tydligt, och en tung börda lade sig på Hannas hjärta, då hon såg systerns avtärda ansikte. Det var icke blekare och endast obetydligt magrare än på hösten, men likväl var det någonting så egendomligt och genomskinligt däri, liksom om det dödliga så småningom höll på att förädlas och det odödliga skimrat fram genom den bräckliga kroppshyddan med en obeskrivligt rörande skönhet. Hanna såg och kände detta, men sade ingenting då, och snart hade det första intrycket förlorat mycket av sin kraft, ty Betty tycktes vara lycklig — ingen syntes betvivla, att hon var bättre, och snart glömde Hanna, för andra omsorgers skull, sin oro för systern.
Men då Laurie var rest och det åter rådde lugn i
