henne, återkom hennes obestämda ängslan och förföljde henne ständigt. Sina synder hade hon bekänt och fått förlåtelse; men då hon visade sina sparpenningar och föreslog en utflykt till bergen, tackade Betty henne hjärtligt, men bad, att hon skulle slippa att fara så långt bort från hemmet. Däremot skulle hon tycka mycket om att få vistas en liten tid vid havskusten, och som mormor icke kunde övertalas att lämna småbarnen, tog Hanna Betty med sig till en tyst och stilla badort, där hon kunde vistas mycket ute i fria luften och där den friska havsvinden skulle blåsa litet färg på hennes bleka kinder.
Det var ej någon mycket besökt badort, men även ibland de fåtaliga badgästerna där sökte flickorna få bekantskaper, emedan de föredrogo att endast leva för varandra. Betty var för blyg för att kunna njuta av sällskapslivet, och Hanna levde så uteslutande för systern, att hon icke brydde sig om någon annan. De voro sålunda varandras allt i alla och kommo och gingo, fullkomligt omedvetna om det intresse de väckte hos alla, som sågo dem, och vilka med deltagande blickar gåvo akt på, huru den starka och den svaga systern ständigt voro tillsammans, som om de instinktlikt hade känt, att en lång skilsmässa var nära för handen.
De kände det, men de talade ej om det; ty det händer ofta, att just mellan dem, som stå varandra närmast och äro varandra kärast, råder det en förbehållsamhet, som är svår att övervinna. Det föreföll Hanna, som om ett täckelse hade fallit mellan hennes hjärta och Bettys; men då hon räckte ut handen för att lyfta det, tyckte hon det vara någonting heligt i denna tystnad, och hon avbidade tåligt, att Betty skulle tala. Hon förundrade sig men var tillika tacksam, för det hennes föräldrar icke sågo vad hon såg, och under de stilla veckor, då skuggorna blevo allt tydligare för henne, nämnde hon dock ingenting därom för de hemmavarande, emedan hon trodde, att det skulle tala för sig självt, då Betty kom tillbaka utan att vara bättre. Hanna undrade mycket om systern verkligen gissade den hårda sanningen, och vilka tankar, som
12. — Våra vänner. II.
