— Ja, jag upphörde att hoppas då, men jag ville ej gärna tillstå det, jag försökte att tro, att det blott var en sjuklig fantasi, och jag ville icke oroa någon med det. Men då jag såg er alla så friska och starka och upptagna av glada framtidsplaner, då var det påkostande att känna, att jag aldrig kunde bli som ni — och då var jag olycklig, Hanna.
— O, Betty, och du ville icke säga detta till mig — ville icke låta mig trösta och hjälpa dig! Hur kunde du sluta ditt hjärta för mig och bära alltsammans ensam?
Hannas röst var full av öm förebråelse, och hennes hjärta sved, då hon tänkte på alla de ensamma, tysta strider, som Betty utkämpat, innan hon hade lärt sig att säga farväl till hälsa, kärlek och liv och så undergivet kunna ta på sig sitt kors.
— Kanske att det var orätt, men jag försökte att göra rätt; jag, var ju icke säker på att min aning var sann, och som ingen sade någonting, hoppades jag, att jag misstagit mig. Det skulle varit så själviskt av mig, om jag oroat er alla, då mamma var så ängslig för Margret, och Amy var borta, och du var så lycklig med Laurie — jag trodde åtminstone så då.
— Och jag trodde, att du älskade honom, Betty, och jag for bort, emedan jag ej kunde det, utropade Hanna, som var glad att få omtala hela sanningen.
Betty såg så förvånad ut över denna föreställning, att Hanna icke kunde låta bli att småle, trots sin sorg, och sedan sade hon sakta:
— Således höll du ej av honom, min Betty? Jag fruktade, att så var, och inbillade mig, att ditt stackars lilla hjärta var fullt av kärlekskval hela den tiden.
— Men, Hanna, hur skulle jag kunna älska honom, då jag visste att han var helt och hållet upptagen av dig? frågade Betty lika oskyldigt som ett barn. Jag håller obeskrivligt av honom, ty han är så god mot mig, och jag kan ej annat än tycka om honom. Men han skulle aldrig kunna bli någonting annat för mig än en bror,
