som lyste i solskenet, flög förbi. Betty såg på fågeln, tills han var försvunnen, och hennes ögon voro fulla av bedrövelse. En liten grå beckasin kom trippande borta på stranden och »pep» sakta för sig själv, liksom han njutit av sol och hav. Han kom alldeles intill Betty, såg på henne med vänliga ögon och satte sig helt hemmastadd på en varm sten för att putsa sina våta fjädrar. Betty smålog och kände sig tröstad, ty den lilla varelsen tycktes erbjuda henne sin ringa vänskap och påminna henne, att hon ännu kunde njuta av en angenäm värld.
— Du kära lilla fågel! Se, Hanna, hur tam han är! Jag tycker bättre om beckasiner än fiskmåsar, fastän de ej äro så vilda och vackra, men de tyckas vara små lyckliga, förtroendefulla varelser. Förliden sommar brukade jag kalla dem mina fåglar, och mamma sade, att de påminde henne om mig — flitiga, kväkarlika varelser, alltid nära stranden och alltid kvittrande sina egna små förnöjsamma sånger. Hanna, du är fiskmåsen, som är stark och vild, förtjust i storm och blåst, och flyger långt ut till havs där han känner sig lycklig, då han är alldeles ensam. Margret är turturduvan, och Amy är lärkan, om vilken hon skriver, som försöker att svinga sig upp till skyarna, men alltid återvänder ned igen till sitt bo. Det kära lilla barnet! Hon är så ärelysten, men hennes hjärta är gott och ömt, och det gör ingenting, hur högt hon flyger, ty hon skall aldrig glömma hemmet. Jag hoppas, att jag skall återse henne, men hon tycks vara så långt, långt borta.
— Hon kommer hem till våren, och då hoppas jag, att du skall vara i stånd att ta emot henne och glädja dig åt henne, ty vid den tiden tänker jag få se dig frisk och blomstrande, sade Hanna, som tyckte att den största förändringen hos Betty bestod i hennes meddelsamhet, som nu icke tycktes kosta henne den minsta ansträngning, och att hon tänkte högt, något som var alldeles olikt den blyga Betty.
— Älskade Hanna, jag är fullt övertygad, att det ej tjänar till någonting att hoppas längre, men vi skola
