sin smak utan att på något sätt störa den andre. Jag är ofta hos honom, han tycker om att höra mig berätta, och jag njuter av att känna, att någon gläder sig åt att se mig, då jag kommer tillbaka från mina utflykter. Här är ett smutsigt gammalt hål, eller hur? sade han med en min av avsmak, då de foro längs boulevarden till »Place Napoleon» i gamla staden.
— Smutsen är pittoresk, därför tänker jag inte på det. Floden och kullarna äro hänförande, och de små bitar man ser av de trånga korsgatorna äro min förtjusning. Nu måste vi vänta litet för att låta den där processionen gå förbi, den går till S:t Johannes kyrka.
Under det Laurie helt sorglöst betraktade processionen av präster under deras himlar och de i vita slöjor klädda nunnorna, som buro tända vaxljus, samt några heliga bröder, klädda i blått, som sjöngo under det de marscherade framåt, såg Amy noga på Laurie. Hon kände härvid en skygghet som var henne främmande, ty han var mycket förändrad, och hon kunde ej återfinna gossen med det glada ansiktet i den tankfulle unge mannen, som satt bredvid henne. Han var vackrare än någonsin, men nu, sedan rodnaden, som glädjen över mötet med henne hade framkallat, var över, såg han trött och likgiltig ut — han föreföll icke sjuk eller precis olycklig, men han hade blivit äldre och allvarsammare, än två års lyckligt liv skulle kunnat göra honom. Hon kunde ej förstå detta och vågade icke göra några frågor; därför skakade hon på huvudet och satte sina ponnyer i gång, då processionen vek av bortom bågarna på Paglionibron och försvann i kyrkan.
— Que pensez-vous? sade hon, glad att få komma fram med sina franska uttryck, som hade gått framåt med avseende på kvantiteten, om än icke till kvaliteten, sedan hon kom utomlands.
— Att mademoiselle har begagnat sin tid mycket väl, och att resultatet är förtjusande, svarade Laurie bugande sig med handen på hjärtat och med en beundrande blick.
Hon rodnade av belåtenhet, men det oaktat var hon
