västfickan, »för att hindra den från att blåsa bort», och lyssnade med stort intresse på det livliga brev, som Amy läste upp för honom.
— Detta blir då en riktigt rolig juldag för mig; först presenter på morgonen, så kom ni och brev på eftermiddagen, och i kväll skall jag på bjudningen, sade Amy, i det de stego ur vagnen vid ruinerna efter den gamla fästningen, och en hel flock av granna påfåglar kom trippande mot dem, tamt avbidande att bliva matade. Under det Amy leende stod däruppe på vallen och strödde ut smulor åt de granna fåglarna, betraktade Laurie henne — liksom hon förut gjort med honom — med en naturlig nyfikenhet, för att se vilken förändring som tid och frånvaro hade frambragt. Han fann ingenting, som förvånade honom eller svek hans förväntan, men mycket att beundra och gilla; ty om man förbisåg en smula tillgjordhet i tal och sätt, var hon så livlig och behaglig som någonsin och hade dessutom tillägnat sig detta oförklarliga något i klädsel och hållning, som vi kalla elegans. Alltid något mycket utbildad för sin ålder, hade hon nu fått en viss aplomb i både konversation och hållning, som kom henne att se ut som en världsdam i långt högre grad än hon i själva verket var. Men hennes gamla obetänksamhet framskymtade då och då, hennes starka vilja var ännu densamma, och hennes medfödda uppriktighet hade ej tagit någon skada av den främmande polityren.
Laurie upptäckte icke allt detta, medan han såg henne mata påfåglarna, men han såg nog för att känna sig nöjd och intresserad och bibehöll i minnet en liten vacker tavla av en ung flicka, vars strålande ansikte kringgöts av solskenet, vilket fördelaktigt framhöll den milda blå färgen på hennes klänning, den gyllene glansen av hennes hår och gjorde henne till en framstående figur i den behagliga scenen.
Då de kommo upp på stenplatån, som är överst på kullen, gjorde Amy en rörelse med handen, liksom hon bjudit honom vara välkommen till hennes favoritställe, och sade, i det hon pekade än hit än dit:
