enkla dräkter. Hon lyckades alltid få sina toaletter förtjusande medelst några friska blommor, några små nipper och alla möjliga nätta påhitt, som både voro billiga och togo sig väl ut. Men vi måste erkänna, att artisten ibland tog överhand över kvinnan och narrade henne att anlägga antika koaffyrer, statylika attityder och klassiska draperier. Men vi ha ju alla våra små svagheter, och det är så lätt att förlåta sådant hos ungdomen, som tjusar oss med sin skönhet och gläder oss med sin oskyldiga fåfänga.
— Jag vill, att han skall tycka, att jag ser bra ut, och att han skall säga det, då han kommer hem, sade Amy till sig själv, under det hon satte på sig Florences vita sidenklänning, som hon alldeles hade betäckt med skyar av fin tyll, ur vilka hennes vita axlar och guldlockiga huvud stucko fram på det mest artistiska vis. Hon hade haft det förståndet att icke krångla till sitt hår, utan hade fäst upp de tjocka, böljande lockarna i en hebelik knut bak i nacken.
— Det är icke modernt, men det kläder så bra, och jag vill inte göra mig till någon fågelskrämma, brukade hon säga, då man rådde henne att krusa, frisera eller fläta håret efter sista modet.
Som hon icke hade några prydnader, som voro fina nog för detta viktiga tillfälle, satte hon röda azaleabuketter på sin luftiga klänningskjol och kantade livet uppe vid halsen med fina murgrönsblad, som togo sig väl ut mot hennes vita hals. Med en tanke på de målade kängorna, mönstrade hon sina vita sidenskor med barnslig fröjd, och i det hon dansade ett varv kring rummet, beundrade hon med belåten min sina aristokratiska fötter.
— Min nya solfjäder passar förträffligt till blommorna, handskarna sitta utmärkt väl, och de äkta spetsarna på tants mouchoir ge stil åt hela min dräkt. Ack, om jag blott hade en klassisk näsa och mun, så skulle jag vara riktigt lycklig, sade hon, i det hon med ett kritiskt öga mönstrade sig, hållande ett ljus i vardera handen.
Trots denna bedrövelse såg hon likväl ovanligt glad och behaglig ut, då hon svävade framåt; hon sprang sällan
