Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/36

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
194
LOUISA M. ALCOTT

genomgå en kotiljong, medan hon under hela tiden kände sig så livad, att hon med förtjusning skulle kunnat dansa tarantellan. Laurie avstod Amy åt den »lille, vackre gossen» och gick för att göra sin uppvaktning hos Florence, utan att förut hos Amy hava försäkrat sig om någon av alla de kommande danserna, vilken oförsvarliga brist på förtänksamhet på ett lämpligt sätt blev straffad därmed, att hon genast lovade bort alla danser före supén. Hon beslöt dock i hemlighet göra ett undantag, ifall han visade något tecken till ånger. Med tyst tillfredsställelse visade hon honom sin balbok, då hon såg honom gå omkring i balsalen, i stället för att genast rusa fram till henne och bedja om nästa dans, en förtjusande polkamazurka. Hans artigt uttalade ledsnad tog hon dock ej för kontant, och då hon galopperade bort med greven, såg hon Laurie sätta sig bredvid mrs Carrol med ett verkligt uttryck av lättnad.

Detta var oförlåtligt, och Amy brydde sig icke om honom på en lång stund, utan sade blott då och då ett ord till honom, då hon kom till sin tant mellan danserna, emedan hon behövde en knappnål eller ett ögonblicks vila. Hennes vrede gjorde likväl god verkan, ty hon dolde den under en leende yta och tycktes vara ovanligt glad och strålande. Lauries ögon följde henne med nöje, ty hon varken hoppade eller flängde, utan dansade med liv och behag och gjorde detta förtjusande nöje till vad det verkligen bör vara. Han började helt naturligt studera henne från denna nya synpunkt; och innan kvällen var halvliden, hade han kommit till den slutsatsen, att »lilla Amy» med tiden skulle bli en mycket förtjusande kvinna.

Det var en livlig bal, ty snart blevo de allesammans upplivade, och julglädjen gjorde alla ansikten strålande, alla hjärtan glada och alla fötter lätta. Musikanterna spelade, blåste och trummade, som om de njutit av att göra musik; alla dansade, som kunde dansa, och de som icke kunde det, beundrade sina grannar med ovanlig värme. Rummet var fullt av Davisar, och de många fröknarna Jones hoppade omkring som en flock unga giraffer. Den gyllene sekreteraren flög genom salen som en meteor med en elegant