— Jag är lika vacker som förr, men ingen bryr sig om mig mera, därför att jag är gift.
Som Margret aldrig varit någon skönhet eller firad dam, hade hon ej fått göra denna sorgliga erfarenhet förrän hennes barn voro ett år gamla, ty i hennes lilla värld voro enkla vanor rådande, och hon fann sig nu mera älskad och beundrad än någonsin.
Emedan hon var en i högsta grad kvinnlig liten fru, så var hennes moderskänsla mycket stark, och hon ägnade sig så uteslutande åt sina barn, att allt annat och alla andra nästan icke mera funnos till för henne. Dag och natt ruvade hon över barnen med outtröttlig ömhet och oro, under det hon överlämnade John åt hushållerskans förbarmande; de hade nämligen nu fått ett irländskt fruntimmer, som skötte köksdepartementet. John, som satte mycket värde på hemtrevnad, saknade i hög grad all den husmoderliga omtanke, vid vilken han förut blivit van; men som han älskade sina små barn, avstod han glatt för en tid ifrån sin egen bekvämlighet och antog — med denna hos karlar vanliga okunnighet — att friden snart skulle bli återställd. Men tre månader gingo om, och likväl återkom ej något lugn; Margret såg uttröttad och nervös ut — barnen upptogo vartenda ögonblick av hennes tid — huset försummades, och Ketty, hushållerskan, som tog »saken lätt», höll John ganska knapphändigt. Då han gick ut om mornarna, blev han alldeles huvudyr av alla ide små kommissioner, som den instängda mamman gav honom, och när han om aftonen kom glad hem och gärna ville omfamna de sina, så blev han genast avkyld med ett: Tyst! De ha just nu somnat efter allt sitt kink under hela dagen. Om han föreslog någon liten förströelse i hemmet, så hette det: Nej, det skulle störa barnen. Om han häntydde på någon föreläsning eller konsert, fick han alltid en förebrående blick till svar och ett bestämt: Lämna mina barn för ett nöjes skull, nej, aldrig! Hans sömn stördes av barnskrik och syner av en spöklik figur, som under nattens tystnad gick ljudlöst fram och tillbaka. Hans måltider blevo ofta avbrutna genom, att
