be honom stanna hemma, men kände sig sårad för att han icke förstod, att hon ville att han skulle göra det, utan att hon bad honom; hon hade helt och hållet glömt bort de många aftnar, som han fått vänta på henne förgäves. Hon var nervös och uttröttad av vakor och kink, och i detta retliga sinnestillstånd, som även de bästa mödrar ibland haft känning av, då husliga omsorger tryckt dem, då brist på rörelse berövat dem deras glättighet, eller då för mycket anlitande av de amerikanska kvinnornas avgud — tekannan — kommit dem att känna, som om de blott hade nerver men inga muskler.
— Ja, brukade hon säga, i det hon såg sig i spegeln, jag börjar bli gammal och ful, John finner mig icke längre fängslande, därför överger han sin utsläpade hustru och går till sin vackra granne, som ingenting har att göra. Nå, mina barn älska mig åtminstone, de bry sig ej om, att jag ser blek och mager ut och inte har tid att krusa mitt hår; de äro min tröst, och någon gång skall väl John inse vad jag glatt har uppoffrat för deras skull — skall han inte det, mina älsklingar?
På denna patetiska vädjan brukade Daisy svara med ett knorrande och Demi med ett kraxande, och då upphörde Margret med sina klagovisor och dansade i stället glad om med sina små, vilket för en lång stund kom henne att glömma sin ensamhet. Men bedrövelsen tilltog, då John helt och hållet fördjupade sig i politiken och ständigt sprang över till Scott för att tillsammans med honom avhandla några intressanta punkter; han var ju fullkomligt okunnig om, att Margret saknade honom. Hon sade icke ett ord därom åt någon, förrän mrs March en dag fann henne badande i tårar och bad att få veta vad som fattades henne, ty Margrets nedslagenhet hade ej undgått henne.
— Jag skulle inte vilja tala om det för någon annan än dig, mamma; men nu behöver jag verkligen råd, ty om John längre går på på det här sättet, kunde jag lika gärna vara änka, svarade mrs Brooke, i det hon torkade bort sina tårar med Daisys haklapp och såg mycket förnärmad ut.
