och förlåtligt misstag, Margret, men likväl ett misstag, som är bäst att genast rätta, innan det hinner komma så långt, att var och en av er går sin egen väg. Barnen skulle ha förenat er innerligare än någonsin, men du har i stället låtit dem skilja er åt så, att det ser ut, som om de blott tillhörde dig, och John icke hade någonting annat med dem att göra än att underhålla dem. Jag har redan länge sett detta förhållande, men jag har ingenting velat säga, ty jag var övertygad, att allt skulle bli bra igen med tiden.
— Ack, jag fruktar, att det aldrig blir bra igen! Om jag ber honom stanna hemma, kommer han att tro, att jag är svartsjuk, och jag vill icke förolämpa honom med en sådan idé. Han ser inte, att jag har behov av honom, och jag vet ej, huru jag skall få honom att förstå det utan att behöva säga honom det rent ut.
— Gör det så angenämt för honom, att han inte längtar bort. Mitt kära barn, han längtar efter sitt lilla hem; men det är för honom intet hem utan dig, och du är alltid i barnkammaren.
— Nå, skall jag inte vara där?
— Nej, inte ständigt. Genom att stänga dig för mycket inne blir du nervös, och då är du ohågad för allting. Dessutom har du plikter mot John, lika väl som mot barnen, och du får ej försumma din man för barnens skull; stäng honom icke ute från barnkammaren, utan lär honom att hjälpa dig där, ty det är hans plats så väl som din, och barnen behöva honom. Låt honom känna, att han har sin plikt att uppfylla, och han skall glatt och troget göra det, och därigenom skall det bli bättre för er alla.
— Tror du verkligen det, mamma?
— Jag vet det, Margret, ty jag har försökt det, och jag giver sällan råd, såvida jag ej vet, att de kunna följas. Då du och Hanna voro, små, gjorde jag just som du nu gör och tyckte, att jag aldrig gjorde min plikt, om jag icke uteslutande ägnade mig åt er. Er stackars far höll sig till sina böcker, sedan jag avslagit all hjälp å hans
