Men även denna tillflykt visade sig vara otillräcklig, ty han överlämnades åt fienden med ett: — var mild emot honom, John, vilket slog brottslingen med förskräckelse, ty då mamma övergav honom, då stod domens dag för dörren. Berövad sin kaka, bedragen på sina nöjen och bortburen av en stark hand till den avskydda sängen, kunde den stackars Demi icke återhålla sitt raseri, utan trotsade pappa öppet och skrek och sparkade ursinnigt hela vägen uppför trappan. I samma stund, som han blev lagd i sängen, rullade han sig över till den andra sidan för att springa till dörren, men blev snöpligt fångad och fasthållen i släpet på sin lilla toga och åter nedlagd i sängen. Denna livliga scen utfördes så många gånger, att den lilles styrka slutligen alldeles var förbi, då han i stället började skrika, så högt han förmådde. Denna sorts musik besegrade vanligen Margret, men på John hade den icke ringaste verkan. Inga smekningar, intet socker, ingen vaggvisa, ingen saga — till och med ljuset släcktes, och endast den röda lågan från elden livade det »stora mörkret», som Demi snarare betraktade med nyfikenhet än rädsla. Denna nya tingens ordning misshagade honom, och den lille tyrannen började skrika efter mamma, hans vrede höll på att lägga sig, och minnet av hans ömma trälinna återvaknade. Den sorgliga jämmer, som följde på det lidelsefulla skrikandet, gick Margret till hjärtat, och hon sprang upp och sade bedjande:
— Låt mig stanna hos honom; han blir snäll nu, John.
— Nej, min vän, jag har sagt till honom, att han måste somna utan dig, som du bett honom, och det skall han också, om jag än skall stanna här hela natten.
— Men han skriker sig sjuk, invände Margret, som förebrådde sig, att hon hade övergivit sin gosse.
— Nej, det gör han icke, han är så trött, att han snart somnar, och då är det bra, ty han skall förstå att han måste lyda; men blanda dig icke i detta, jag skall nog sköta honom.
— Han är mitt barn, och jag kan icke tillåta att han behandlas med hårdhet.
