— Han är mitt barn, och jag vill ej att hans lynne skall bli fördärvat genom efterlåtenhet. Gå ned, min vän, och lämna gossen åt mig.
Då John talade i denna bestämda ton, lydde Margret alltid, och hon ångrade aldrig sin lydnad.
— Ack, låt mig blott ge honom en kyss, John!
— Ja visst! Demi, säg god natt till mamma och låt henne sedan gå att vila, ty hon är så trött utav att hela dagen se efter dig.
Margret påstod alltid, att det var den kyssen, som besegrade Demi, ty sedan hon kysst honom, grät han helt sakta och låg fullkomligt stilla, långt nere under täcket, dit han hunnit under sin djupa bedrövelse.
— Stackars liten. Han är alldeles förbi av trötthet och gråt; jag skall breda på honom och sedan gå och lugna Margret, tänkte John, i det han smög sig fram till sängen, väntande att finna sin uppstudsige arvinge sovande.
Men detta var ej förhållandet, ty i samma ögonblick som han såg på Demi, öppnades dennes ögon, hans lilla haka började darra, och han sträckte upp armarna, i det han med en ångerfull snyftning sade:
— Ja ä näll nu.
Sittande på trappan utanför, undrade Margret på den långa tystnaden, som följde på oväsendet, och sedan hon hade inbillat sig alla slags möjliga och omöjliga olyckshändelser, smög hon sig in i rummet för att stilla sin oro. Demi låg djupt insomnad, men icke i sin vanliga ställning, som en kluven örn, utan mild och stilla och hårt omsluten av sin fars arm och hållande hans ena finger, liksom han hade känt, att rättvisan blivit mildrad utav barmhärtigheten, och hade somnat in som en mera blid och förståndig liten gosse än förut. Fasthållen på detta sätt hade John med en kvinnas tålamod väntat, tills den lilla handen skulle släppa sitt tag, och under denna väntan hade han själv somnat in, ty denna kamp med hans son hade tröttat honom mera än en hel dags arbete.
Under det Margret stod och betraktade de båda ansik-
14. — Våra vänner. II.
