Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/56

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
214
LOUISA M. ALCOTT

nöjen, han bjöd henne på, och hon återbetalade honom med dessa små tjänster, åt vilka kvinnliga kvinnor förstå att giva ett så obeskrivligt behag. Laurie gjorde aldrig något försök att behaga, utan gick sin väg framåt så bekvämt som möjligt, endast försökande att glömma och tyckte att alla kvinnor voro skyldiga honom vänlighet, emedan en hade varit kall mot honom. Det kostade honom ingen ansträngning att vara frikostig, och han skulle givit Amy all den grannlåt Nizza hade att bjuda på, om hon hade velat ta emot den; men på samma gång kände han, att han ej kunde komma henne att förändra den tanke, som hon höll på att få om honom, och han nästan fruktade de genomträngande blå ögon, som tycktes betrakta honom med en halvt bedrövad, halvt föraktlig förvåning.

— Alla de andra ha för hela dagen rest till Monaco; jag föredrog att stanna hemma och skriva brev. Just nu har jag slutat dem och ämnar mig till Valrosa för att göra skisser; vill ni följa med? frågade Amy, då Laurie som vanligt tittade in vid middagstiden.

— Hm, ja; men är det inte för varmt för en så lång promenad? svarade han långsamt, ty den svala, skuggiga salongen såg inbjudande ut efter solbaddet därute.

— Jag tänker ta den lilla vagnen, och Baptiste kan köra, så ni behöver ej befatta er med någonting annat än att hålla i ert stora paraply och väl akta edra handskar, svarade Amy med en spefull blick på de oklanderliga handskarna, som utgjorde en av Lauries svagheter.

— Då skall jag med största nöje följa med, svarade han och räckte ut handen för att ta hennes ritbok; men hon stack den under armen med ett skarpt:

— Besvära er inte, mig generar den ej som den tycks göra med er.

Laurie höjde på ögonbrynen och följde Amy med långsamma steg, då hon sprang utför trapporna; men då de satt sig upp i vagnen, tog han tömmarna själv och lämnade lille Baptiste ingenting annat att göra än att lägga armarna i kors och somna där han satt.