— Laurie, när skall ni resa till er farfar? frågade hon hastigt, i det hon slog sig ned på en grästorva.
— Snart.
— Det har ni sagt redan en tio, tolv gånger under de sista tre veckorna.
— Ja, det är möjligt; korta svar spara tid.
— Han väntar er, och ni borde verkligen resa.
— Jag vet det! Vad ni är artig!
— Nå, varför reser ni inte då?
— Medfödd dålighet, förmodar jag.
— Medfödd tröghet, menar ni väl. Det är verkligen förskräckligt! och Amy såg sträng ut.
— Icke så illa som det ser ut, ty jag skulle bara plåga honom om jag reste till honom, därför kan jag lika gärna stanna här och plåga er litet längre — ni kan uthärda det bättre; ja, jag tror verkligen, att det gör er utmärkt gott! sade Laurie, som lugnade sig med en promenad på den breda listen på balustraden.
Amy skakade på huvudet och öppnade sin ritbok med en undergiven min, men hon hade föresatt sig att läxa upp »gossen», och efter ett ögonblick återtog hon:
— Vad har ni nu för er?
— Ser på ödlorna.
— Nej, nej! Jag menar, vad ämnar ni göra och vad vill ni göra?
— Röka en cigarrett, om ni tillåter.
— Vad ni är förarglig! Jag tycker inte om cigarrer, och jag tillåter er endast röka på det villkor, att jag får rita av er på min teckning; ty jag behöver en figur.
— Med största nöje i världen. Hur vill ni ha mig? I hel eller trefjärdedels figur? På huvudet eller fötterna? Jag skulle vördnadsfullt föreslå en vilande ställning, sätt sedan dit er själv och kalla det: Dolce far niente!
— Sitt som ni sitter, och somna gärna, om ni vill. Jag ämnar vara flitig, sade Amy med sin mest energiska ton.
— Vilken förtjusande entusiasm! utropade Laurie och stödde sig mot en urna med ett utseende av fullkomlig tillfredsställelse.
