— Vad skulle Hanna säga, om hon såg er nu? frågade Amy otåligt, i hopp att rycka upp honom litet, genom att nämna sin ännu kraftfullare systers namn.
— Som vanligt: »Gå bort, Laurie, jag har bråttom!» Han skrattade, under det han talade, men skrattet var ej naturligt, och en skugga gick över hans ansikte, ty nämnandet av det kära namnet rörde vid det sår som icke ännu var läkt. Både tonen och denna skugga förvånade Amy, ty hon hade sett och hört dem förut, och nu såg hon upp till honom tillräckligt hastigt för att uppfånga ett uttryck i hans ansikte, som var nytt — det var en hård, bitter blick, full av smärta, missnöje och saknad. Den försvann dock, innan hon hann studera den, och det sorglösa uttrycket återkom strax igen. För ett ögonblick betraktade hon honom med konstnärinnans blickar och tänkte på, hur lik han var en italienare, där han låg och gassade sig i solen med bart huvud och ögonen fulla av sydländskt svärmeri; ty han tycktes ha glömt henne och försjunkit i drömmerier.
— Ni ser ut som bilden av en ung riddare, sovande på sin grav, sade hon, i det hon omsorgsfullt ritade av den väl formade profilen, som avtecknade sig mot den mörka stenen.
— Jag önskar att jag vore det!
— Det är en synnerligen dum önskan, såvida ni ej förspillt ert liv. Ni är så förändrad, att jag ibland tror … Amy höll upp med en halvt blyg, halvt tankfull blick, som var mera betecknande än hennes ofullbordade mening.
Laurie såg och förstod den kärleksfulla ängslan, som hon tvekade att uttala, och seende henne rakt i ögonen sade han, just som han brukade säga till hennes mor:
— Allt är som det bör vara, min fru!
Detta tillfredsställde henne och jagade bort de tvivel, som på sista tiden börjat oroa henne. Det rörde henne, och hon visade, att det gjorde så, genom den hjärtliga ton, varmed hon sade:
— Det gläder mig! Jag trodde visserligen aldrig, att ni varit en dålig, elak gosse, men jag tänkte, att ni hade
