förstört pengar vid det där förfärliga Baden-Baden, blivit kär i någon bedårande gift fransyska eller kommit i någon sådan där knipa, som unga män tyckas anse såsom ett nödvändigt bihang till en utländsk resa. Stå inte där i solen, utan kom och ligg här i gräset och »låt oss vara förtroliga!» som Hanna brukade säga, då vi krupit upp i soffhörnet och talade om hemligheter för varandra.
Laurie kastade sig lydigt ned på marken och började roa sig med att sticka tusenskönor i banden på Amys hatt, som låg där.
— Jag är färdig att höra hemligheterna, sade han och såg upp med ett uttryck av intresse i sina ögon.
— Jag har inga att berätta; ni får börja.
— Jag har ej en enda att lyckliggöra mig själv med. Jag trodde, att ni möjligen hört några nyheter hemifrån.
— Ni har hört alla underrättelser, som kommit därifrån på sista tiden. Har ni ofta brev? Jag inbillade mig, att Hanna skickade er riktiga packor.
— Hon har mycket bråttom, och jag far ju ständigt omkring än hit, än dit, och då vet ni ju, att det är omöjligt att sköta en ordentlig brevväxling. När skall ni börja ert stora konstverk, Raphaella? frågade han, hastigt bytande om ämne efter en ny paus, varunder han undrade, om Amy kände till hans hemlighet och önskade tala om den.
— Aldrig! svarade hon med ett nedslaget, men bestämt utseende. Rom tog ur mig all fåfänga, ty sedan jag sett alla underverken där, kände jag mig alltför obetydlig och avstod i förtvivlan från alla mina dåraktiga förhoppningar.
— Varför skulle ni det, med så mycken energi och talang?
— Det är just orsaken, ty talang är icke snille, och ingen energi, hur stor som helst, kan frambringa det. Jag vill antingen bli stor eller också vara ingenting. Jag vill inte bli någon vanlig dålig klåpare, och därför tänker jag inte försöka vidare.
— Och vad tanker ni nu sysselsätta er med, om jag får fråga!
