— Jag vet, att jag ej hade någon rättighet att tala så till er, Laurie; och om ni ej vore den snällaste människa i världen, skulle ni vara mycket ond på mig. Men vi hålla alla så mycket av er och äro så stolta över er, och därför kunde jag ej lida den tanken, att de därhemma skulle bli lika bedragna i sina förhoppningar med avseende på er, som jag blivit — ehuru de kanske bättre borde kunnat förstå er förändring än jag.
— Det tror jag de skulle, yttrades under hatten med bister ton, som var lika rörande som om den hade varit sorgsen.
— De borde ha underrättat mig och icke låtit mig gå och prata i vädret och bannas, då jag i stället borde ha varit mera vänlig och tålig än någonsin. Jag har aldrig tyckt om den där miss Randal, och nu avskyr jag henne, sade Amy listigt — emedan hon önskade att nu få sina gissningar förvandlade till full visshet.
— Åt skogen med miss Randal! utropade Laurie, i det han ryckte bort hatten från ansiktet med en blick, som ej lämnade något tvivel angående hans känslor för den unga damen.
— Jag ber om ursäkt — jag trodde, här gjorde Amy en diplomatisk paus.
— Nej, det trodde ni inte; ni visste fullkomligt väl, att jag aldrig brytt mig om någon annan än Hanna. Laurie yttrade detta med sin gamla, häftiga ton, och vände bort ansiktet under det han talade.
— Ja, det trodde jag också, men som de aldrig sade någonting om den saken hemifrån och ni reste bort, så trodde jag att jag misstagit mig. Och Hanna ville inte vara snäll emot er? Besynnerligt! Ty jag är säker på, att hon älskade er innerligt.
— Hon var snäll, men icke på det rätta sättet, och det är lyckligt för henne, att hon icke älskade mig, ifall jag är en sådan oduglig varelse, som ni anser mig för. Men det är hennes fel, och det kan ni gärna säga henne.
Den hårda, bittra blicken kom tillbaka igen, då han sade detta, och det oroade Amy, ty hon visste ej vad slags balsam, hon skulle använda.
15. — Våra vänner. II.
