— Jag har orätt; jag visste icke — jag är ledsen, att jag var så stygg, men jag kan inte hjälpa, att jag önskar, att ni bure det bättre, snälle Teddy.
— Kalla mig inte så! Det är hennes smeknamn på mig, utbrast Laurie och höjde hastigt upp handen liksom för att hindra orden, som Amy hade yttrat med Hannas halvt vänliga, halvt förebrående ton. Vänta tills ni själv försökt det, tillade han med låg röst, i det han ryckte upp den ena handen full med gräs efter den andra.
— Jag skulle bära det manligt och försöka att bli högaktad, om jag ej kunde bli älskad, utropade Amy med hela bestämdheten hos en person, som ingenting vet om saken.
Men nu inbillade Laurie sig att han hade burit det utmärkt väl, som varken hade klagat eller begärt något deltagande, utan dolt sin sorg för att ensam bekämpa den. Amys läxa framställde saken i ett nytt ljus, och för första gången tyckte han, att det var svagt och själviskt att genast förlora modet och låta sitt sinne nedtyngas av likgiltighet och modlöshet. Det föreföll honom, som om han häftigt hade blivit uppväckt ur en svår dröm och fann det omöjligt att kunna somna in på nytt. Hastigt satte han sig upp och frågade långsamt:
— Tror ni, att Hanna skulle förakta mig, som ni gör?
— Ja, om hon såg er nu. Hon avskyr overksamma människor. Varför utför ni icke någonting stort och tvingar henne därigenom att älska er?
— Jag gjorde mitt bästa, men det tjänade till ingenting.
— Ni tog en vacker grad, menar ni. Men det var ingenting mera än vad ni var skyldig att göra för er farfars skull. Det skulle varit en skam, om ni hade misslyckats efter att ha förstört så mycket tid och pengar, och isynnerhet som var och en visste, att ni kunde lyckas.
— Ni må säga vad ni vill så misslyckades jag, så snart Hanna icke ville älska mig, svarade Laurie i det han i en förtvivlad ställning lutade huvudet mot handen.
— Nej, det gjorde ni icke, och till slut skall ni även inse att så är, ty det gjorde er så gott och bevisade, att ni kunde uträtta någonting, om ni blott försökte. Och
