— Nå, så säg vad ni vill då; jag skall höra på, sade Hanna med ett förtvivlans tålamod.
Laurie var en ung älskare, men han menade allvarligt och hade beslutat att »komma fram med det», om han än skulle dö på kuppen, och därför kastade han sig med hela sin ungdomliga häftighet in på ämnet och sade med en röst, som då och då darrade litet, trots hans manliga bemödanden att göra den stadig:
— Jag har älskat er, alltsedan första gången jag såg er, Hanna. Det var omöjligt att låta bli det, ty ni har alltid varit så god mot mig; jag har försökt att visa er det, men ni har alltid slagit bort det, därför måste ni nu höra mig och ge mig ett svar, ty jag kan icke stå utmed detta längre.
— Jag hade önskat att bespara er detta, ty jag trodde, att ni förstod — började Hanna, som fann det bra mycket svårare än hon hade väntat.
— Jag vet det; men flickor äro så besynnerliga, att man aldrig vet vad de mena; ty de säga nej, då de mena ja, och kunna göra en karl galen bara för ro skull, svarade Laurie, förskansande sig bakom ett odisputabelt faktum.
— Jag har aldrig gjort så. Jag har aldrig önskat att ni skulle hålla av mig på det sättet, och jag reste bort för att om det vore möjligt hindra er därifrån.
— Det trodde jag just, det var så likt er, men det tjänade ingenting till, ty jag älskade er blott desto mera och arbetade förtvivlat för att vara er till nöjes; jag upphörde att spela biljard och avhöll mig från allt, som ni inte tyckte om, och väntade, utan att någonsin beklaga mig, ty jag hoppades, att ni slutligen skulle älska mig, fastän jag vet, att jag visst inte är värd — här kom det över honom en kvävning, som han ej kunde behärska, och under det han klarade sin »fördömda strupe», slog han huvudet av en hel rad smörblomster.
— Jo, det är ni; ni är alldeles för god för mig, och jag är så tacksam mot er, och så stolt över er och håller så mycket av er, att jag ej kan förstå, varför jag ej kan älska er på sådant sätt, som ni vill. Jag har försökt,
