Sida:Våra vänner från i fjol del 2 1919.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
229
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

ville erkännna. Amy märkte den anstrykning av köld hans sätt antagit och sade till sig själv:

— Nu har jag förargat honom. Nå, om det gör honom gott, så gläder det mig, men kommer det honom att avsky mig, så gör det mig ledsen; men det är sant, och jag kan icke ta tillbaka ett ord av vad jag sagt.

De skrattade och pratade hela vägen hem, och lille Baptiste, som satt bakpå vagnen, tyckte att monsieur och mademoiselle voro vid det allra gladaste lynne. Men bägge kände sig illa till mods, den vänskapliga öppenhjärtigheten var störd, en dimma hade lagt sig över det klara solskenet, och trots deras synbara glättighet rådde ett hemligt missnöje i deras hjärtan.

— Få vi se er i afton, mon frère? frågade Amy, just som de skildes vid hennes tants dörr.

— Olyckligtvis är jag bortbjuden. Au revoir, mademoiselle, sade Laurie och böjde sig ned, liksom för att kyssa hennes hand på detta utländska sätt, som passade honom långt bättre än de flesta andra män. Någonting i hans ansikte kom Amy att plötsligt och innerligt säga:

— Nej, var er själv med mig, Laurie, och tag avsked på det gamla goda sättet. Jag vill långt hellre ha en hjärtlig engelsk handtryckning än alla de där sentimentala franska hälsningarna.

— Adjö, snälla Amy! sade Laurie med den ton, hon tyckte om, samt lämnade henne därefter med en handryckning, så varm och kraftig, att hon en lång stund efteråt hade ont därav.

Följande morgon fick Amy, i stället för Lauries vanliga besök, ett brev, som i början avlockade henne ett leende, men då hon läst det till slutet, en suck av saknad.


»Min kära Mentor!

Var god och säg er tant farväl å mina vägnar och fröjda er i ert sinne, ty »Latmasken» har, som en snäll gosse, rest till sin farfar. Jag önskar er en glad vinter, och måtte ni få uppleva en angenäm smekmånad i Val-