andra sidan havet kommo små presenter och glada brev, som tycktes föra med sig varma fläktar och ljuva vällukter från trakter, som ej veta av någon vinter.
Här, skyddad som ett familjehelgon i sitt skrin, satt Betty, lugn och flitig som vanligt, ty ingenting kunde förändra denna milda natur, som icke visste vad det ville säga att vara självisk. Till och med under det hon beredde sig att lämna det jordiska livet, försökte hon att göra det lyckligt för dem, som hon lämnade efter sig. De svaga fingrarna voro aldrig sysslolösa, och ett av hennes nöjen var att göra småsaker åt de skolbarn, som dagligen gingo förbi på vägen till och ifrån skolan. Än kastade hon genom sitt fönster ut ett par vantar till ett par blåfrusna händer, än en nålbok till någon liten mamma åt många dockor, penntorkare till små skrivkarlar, som arbetade sig genom långa rader av kråkfötter, böcker med kopparstick för sådana ögon, som tyckte om målningar, och alla möjliga slags roliga påhitt. Detta gjorde, att de små, som dittills mödosamt klättrat uppför lärdomsstegen, nu funno sin väg blomsterströdd och betraktade den givmilda flickan som ett slags felik gudmor, vilken satt däruppe och skakade ned gåvor, passande för vars och ens smak och behov. Om Betty velat ha någon belöning, skulle hon funnit den i de strålande ansikten, som alltid med leenden och nickningar vändes upp mot hennes fönster, och i de små lustiga brev — fulla av plumpar och tacksägelser — som kommo till henne.
De första månaderna voro mycket lyckliga. — Vad detta är härligt! utropade Betty ofta, då de alla sutto tillsammans i det soliga rummet, barnen sprattlande och lekande på golvet, modern och systrarna arbetande i närheten och fadern läsande högt med sin behagliga röst ur de gamla, visa böckerna, rika på goda och tröstande ord, vilka voro lika tilltalande nu, som då de skrevos för många hundra år sedan. Det var som ett litet kapell, där en faderlig präst lärde sin hjord de svåra läxor, som vi alla måste lära, och försökte att visa dem, att hoppet är kärlekens tröst och att tron gör undergivenheten lättare. Det
