bli missnöjd, om jag ser på detta, tänkte Betty i det hon betraktade systern, som låg på mattan framför elden med tången bredvid sig, färdig att vakna upp i samma ögonblick träkubben föll isär.
Min Betty!
Se i skymningen därborta,
Väntande ett evigt ljus,
Sitter en gestalt, så stilla,
Helgande vårt sorgsna hus.
Jordens kval och jordens fröjder
Hinna ej det sälla land,
Dit hon vandrar snart, men brista
Liksom bubblor invid strand,
O, min syster, när du lämnar
Denna värld, dess larm och kiv
Giv mig dessa stilla dygder,
Som förskönade ditt liv.
Detta tålamod, som städse
Bär sitt kors förutan knot
Och förutan klagan träder
Själva döden lugnt emot!
Giv mig — ack, jag det behöver!
Detta visa, milda mod,
Som gör plikten ljuv. O, gör mig
Såsom du, så from och god!
Lär mig konsten att försaka,
Att förlåta andras fel,
Att hans oförrätter glömma —
Tillgiv mina, rena själ!
Så skall skilsmässan förlora
Något av sin bitterhet;
Min förlust en vinning bliva,
Då den lär mig ödmjukhet.
Själen skall, av sorgen luttrad,
Bliva mera from och ren,
Pliktens väg mer lätt att vandra
I ditt minnes stilla sken.
Snart, min Betty, får du flytta
Hädan till ett bättre land,
Men din ande skall besöka
Mig hugsvalande ibland;
Sorgens döttrar, tron och hoppet,
Skola leda ömt min stig
Till det fadershem därovan,
Där min syster väntar mig.
Huru nedplumpade, suddiga, fulla med fel och halvt utplånade dessa rader än voro, framkallade de likväl ett uttryck av outsäglig glädje i Bettys ansikte. Hennes enda sorg hade varit, att hon förmådde uträtta så litet; men dessa verser tycktes försäkra henne, att hennes liv icke varit gagnlöst, att hennes död icke skulle medföra den förtvivlan, som hon fruktade. Medan hon satt med det hopvikta papperet mellan händerna, föll den utbrända träkubben isär. Hanna störtade upp, lagade om elden och smög sig fram till Bettys säng i förmodan att hon sov.
— Jag sover icke, men jag är så lycklig, älskade syster. Se, jag fann dessa verser och läste dem; ty jag visste, att du ej skulle bli ledsen över det. Har jag varit allt detta för dig, Hanna? frågade Betty, med ett mjukt, innerligt allvar.
