som under hela hennes levnad lett henne med så mycken ömhet.
Sällan, undantagandes i böcker, händer det att döende uttala minnesvärda ord, se syner eller gå bort med förklarat utseende, och de, som hava sett många människor skiljas hädan veta, att för de flesta av dem kommer slutet lika naturligt och enkelt som sömnen. Som Betty hade hoppats, »släcktes hennes liv lätt», och i den mörka timmen före daggryningen utandades hon, på det bröst där hon dragit sitt första andedrag, lugnt sin sista suck, men utan något annat farväl än en kärleksfull blick till dem alla.
Under tårar och böner gjorde mor och syster henne med ömma händer färdig för den långa sömnen, som inga plågor mera skulle störa — med tacksamma ögon sågo de den sköna frid, som snart efterträdde detta rörande tålamod, vilket så länge hade sönderslitit deras hjärtan, och med vemodsfull glädje kände de, att för deras älskling var döden en välgörande ängel — icke något fruktansvärt spöke.
Då det blev morgon, var elden, för första gången på flera månader, slocknad, Hannas plats var tom och rummet mycket stilla. Men en fågel sjöng glatt på en knoppande gren strax utanför, snödropparna blommade friska i fönstret, och vårsolen strömmade in lik en välsignelse över det fridfulla ansiktet på kudden — ett ansikte så fullt av lugn och med ett uttryck så fritt från all smärta, att de, som älskat henne så högt, nu, leende genom tårarna, tackade Gud, att deras Betty funnit den rätta hälsan.
ADERTONDE KAPITLET.
Hur man lär sig att glömma.
Amys föreläsningar gjorde Laurie gott, fastän han naturligtvis icke ville erkänna det förrän långt efteråt; män göra det sällan, ty då en kvinna spelar rådgivare, följa skapelsens herrar icke rådet förrän de själva övertygat sig, att detta just var vad de hade ämnat göra;
