men jag kan ej förändra mina känslor, och det vore orätt av mig att lova att älska er, då jag vet, att jag ej kan det.
— Är detta fullt och fast din övertygelse, Hanna? — Han stannade, fattade hennes bägge händer och betraktade henne med en blick, som hon icke snart glömde.
— Ja, fullt och fast, kära, goda Laurie!
De voro nu i skogsdungen strax bredvid stättan, och då de sista orden långsamt gingo över Hannas läppar, släppte Laurie hennes händer och vände sig om liksom för att gå vidare; men för första gången i hans liv var det honom svårt att komma över detta stängsel; han lade sitt huvud på den mossiga stolpen och stod så stilla, att Hanna blev förskräckt.
— O, Laurie, jag är så ledsen, så förtvivlad, att jag vore i stånd att döda mig, om jag visste att det gjorde er något gott! Jag önskar, att ni ej toge det så svårt, ty jag kan inte hjälpa det. Ni vet ju, att det är omöjligt att tvinga sig att älska någon, utropade Hanna helt oartigt, men ångerfullt, sakta klappande honom på skuldran och påminnande sig den tid, då han för länge sedan hade tröstat henne.
— Ibland göra de det, svarade en kvävd röst från stolpen.
— Jag tror likväl inte, att det är den rätta sortens kärlek, och jag vill inte försöka mig på den, var det bestämda svaret.
Det uppstod en lång tystnad, under det en koltrast sjöng i pilen vid floden, och det höga gräset prasslade för vinden. Plötsligen sade Hanna mycket allvarsamt, i det hon satte sig på ett av stegen på stättan:
— Laurie, jag vill tala om någonting för er.
— Tala inte om det för mig, Hanna! I detta ögonblick kan jag inte höra det!
— Vad skall jag inte säga? frågade hon, förundrande sig över hans häftighet.
— Att ni älskar den gamle mannen.
— Vad för en gammal man? frågade Hanna, som trodde, att han menade sin farfar.
— Den där fördömde professorn, som ni alltid skrev
